Det har vart en tung både fysiskt och psykiskt och ekonomisk höst.

Då våran käraste familjemedlem skadade sig ordentligt. :/

Olycksdagen var hemsk, trodde jag skulle dö inombords sekunderna efter olyckan och tiden det tod att köra till Djursjukhuset. Väntan på Djursjukhuset och att behöva lämna min prins där var hemsk.

Men att förklara för min 3åriga prinsessa där hemma att hennes Akke inte skulle komma hem och mamma visste inte när heller var nog det absolut svåraste....

Tur i oturen hade min kille, han bröt benet på tr ställen men som tur var ovanför leden, och skrapsår i ansiktet.

Operation och inlagd blev han ett par dagar innan han äntligen fick komma hem dock med strikt burvila och hel gipsat framben. Trodde det skulle vara svårare än det egentligen var att få tösen här hemma och förstå att hon inte fick leka och busa med A som hon brukar. Men det gick hur bra som helst och hon var så försiktig och mån om sin vovve.

6 veckor med burvila, och 4 antibiotika kurer på 10 dagar åt gången. Succesiv ökning från att endast få gå ut på baksidan och göra sina behov, sedan till och från bilen, vidare till 2x5 minuters promenader och vidare till 3x5 minuter.

Idag snart 4 månader efter olyckan springer han och hoppar och studsar och är världens finaste kille.

Våran ögonsten, våran familjemedlem.

Men än är vi inte framme vid mållinje det är arbete och träning kvar.

Men vi kämpar på <3

© Camilla Carlsson Grahn